Fiskarter

Emåns avrinningsområde har en mycket artrik fiskfauna där 35 av Sveriges ca 50 sötvattensarter finns representerade. Detta gör vattensystemet till ett av Sveriges artrikaste. Anmärkningsvärda artnoteringar är förekomsten av den mycket sällsynta och hotade malen i Emåns huvudfåra och Sveriges sydligaste bestånd av storröding i sjön Mycklaflon. Dessa arter är s.k. relikter (kvarlevor) från äldre geologiska tidsepoker då annorlunda klimat och hydrologi gav förutsättningar för arterna att etablera sig.

Emån torde dock vara mest känd för sitt bestånd av storvuxen havsöring, som når rekordvikter ur ett internationellt perspektiv, och ett laxbestånd vars fiske har mycket gamla anor och som nu är ett av få kvarvarande vildlaxbestånd i Östersjön.

Arternas förekomst varierar väldigt mycket inom området och de nedre delarna av systemet hyser flest arter. De vanligaste arterna är inte helt oväntat gädda, abborre och mört vilka förekommer i både sjöar och vattendrag. Andra arter som är vanliga i sjöarna är sutare, braxen, lake, och sarv. Arter som är van¬liga i vattendrag men inte i sjöar är öring och elritsa.

Inom vattensystemet återfinns flera rariteter, varav de flesta är knutna till Emåns huvudfåra. I den svenska rödlistan 2020 över hotade arter ingår bl.a. mal, lake, asp, vimma, ål och bergsimpa. I ett europeiskt perspektiv ingår asp, lax, nissöga och stensimpa i EU:s habitatsdirektiv.

Vissa av våra inhemska fiskarter har genom mänskliga aktiviteter fått större utbredningsområden inom Emåns avrinningsområde och ett antal arter som införts från andra länder har etablerat sig. Inhemska fiskarter som antingen har flyttats inom vattensystemet eller introducerats är gös, nors, sik, sutare, öring, lax, mal, siklöja, röding, harr, gädda, braxen, ål samt flodkräfta. Främmande arter för landet som introducerats i Emåns avrinningsområde är signalkräfta, bäckröding, karp och regnbåge. Resultaten av dessa utsättningar varierar. Det vanligaste är att utsättningar av nya arter misslyckas men i flera fall har de bildat bestånd. Dessa nyetableringar av arter har ofta inneburit stora förändring för de ursprungliga arterna.