Foto: Emåförbundet
Sik
Coregonus spp.
Släktet sikfiskar är en stor fiskgrupp med en invecklad systematik, som i bästa fall kan särskiljas till sex olika svenska arter. Förutom lokala skillnader sker även hybridisering mellan arterna vilket ytterligare försvårar artbestämmandet. Flertalet av sikbestånden i Emåns avrinningsområde härrör från utsättningar under framförallt 1930-1940 talet. De 36 sjöar där siken har etablerat livskraftiga bestånd är oftast stora typiska klarvattensjöar med stora pelagiska (frivatten) områden, där siken huvudsakligen livnär sig på djurplankton. Detta är oftast större sjöar högt upp i vattensystemet.
Det finns även en Östersjölevande, storvuxen (1,5-2 kg) sikart som vandrar upp för lek i Emån under oktober till november. Stundtals rör det sig om stora mängder sik som vandrar upp till Emsfors, där de ej kommer längre pga vandringshinder. Fisket efter sik är i dagsläget mycket sparsamt men den anses som en delikatess. De stora utsättningarna i sjöarna hade som syfte att skapa matnyttiga bestånd i sjöar som i övrigt var relativt fiskfattiga och svårfiskade. I dagsläget har flera sikbestånd i avrinningsområdets sjöar försämrats genom minskade medelstorlekar eller färre individer. Orsakerna är ej kända men kan bero på varma somrar, övergödning eller för lågt fisketryck.